Vissa kameror försvinner i bruset av nyheter och uppgraderingar. Andra stannar kvar. Nikon D700 är definitivt en av dem. Den lanserades 2008 och var Nikons första "kompakta" fullformatskamera, en robust pjäs med professionell prestanda, men i ett mer tillgängligt format än storebror D3. Jag skaffade min långt efter att den slutade säljas ny, men det spelar ingen roll. Den är fortfarande relevant, fortfarande rolig att fotografera med, och framför allt, den känns levande.
Tung, pålitlig och med ett slutarljud som ekar av förtroende
D700 är byggd som en tank. Magnesiumlegering i hela huset, vädertätning, och knappar som inte bara tål väder utan även slitage från år av användning. När man trycker på avtryckaren hör man ett djupt, självsäkert klick, ett ljud som känns mer analogt än digitalt. Den levererar 12 megapixlar, vilket kanske låter futtigt i dag, men i praktiken räcker det mer än väl. Filstorlekarna är rimliga, dynamiken är stark och färgerna är naturliga.
Den unika sensorn
Sensorn i D700 är något alldeles särskilt. Den utvecklades i samarbete med Panasonic, innan Nikon gick över till att använda Sony som sensorleverantör i senare generationer. Just därför har D700, och D3 som delar samma sensor, en egen signatur. Det är något med hur den hanterar ljus, färg och övergångar i tonomfånget som ger bilderna en organisk känsla. De saknar den överdrivna skärpan och digitala kylan som ofta präglar moderna sensorer. Istället är resultatet mer naturligt, mer analogt. Ett uttryck som åldrats med värdighet.
Ett verktyg, inte en pryl
Det finns något väldigt befriande med att fotografera med en äldre DSLR. Allt fungerar, men inget distraherar. Jag använder ofta min D700 med äldre AF-D-objektiv eller manuella gluggar. Kombinationen av fullformatssensor och optik som ritar vackert ger ett uttryck som påminner mer om film än modern digital perfektion.
Ett arv att lita på
Trots sin ålder levererar D700 gång på gång. Den är inte snabbast, lättast eller mest högupplöst. Men den har personlighet. Det är en kamera man bygger ett förhållande till. En kamera man lär känna. Den gör sitt jobb utan att blinka, och det är inte så ofta man kan säga det om något som släpptes för över femton år sedan.