Hem igen – om min D850, en 24-70 och vägen tillbaka

Det finns något särskilt med att lyfta upp en kamera man känner i kroppen. Vikten, balansen, ljudet från slutaren. Det är inte nostalgi, även om det också är det. Det är muskelminne, förtroende, känslan av att verktyget och handen är samma sak.

Min D850 har följt med mig längre än jag trodde den skulle göra. Den har vilat i lådor när jag testat andra system, och tålmodigt väntat på att jag skulle komma till sans. Nu är den ute på äventyr igen, oftare än på flera år. Och 24-70 f/2.8E VR sitter på den nästan jämt.

Vägen fram till D850

Min Nikon-resa har gått via D70, D200, D700, D750 och D810. Varje steg har lärt mig något. D70 öppnade dörren till digitalt, D200 gav den första riktiga proffskänslan, D700 introducerade fullformat och den där filmiska karaktären som många fortfarande älskar, D750 var en av de bästa allroundkamerorna Nikon någonsin gjort, och D810 var där landskapsfotograferingen tog fart på allvar.

D850 var ingen revolution. Det var en förfining till nästan perfektion. Allt jag älskat med D810 plus snabbare AF, bättre ISO-prestanda och en sensor som vid lanseringen blev den första någonsin att få sensorbetyg 100 hos DxOMark.

24-70 f/2.8E VR – arbetshästen som blev en vän

Det är något lite tråkigt med att rekommendera en 24-70. Alla har en. Alla pratar om dem. Men just därför är det lätt att glömma hur otroligt bra de faktiskt är, särskilt Nikons f/2.8E VR.

Skarp över hela bildfältet redan från f/2.8. Elektromagnetisk bländare som ger jämn exponering vid serietagning. VR som faktiskt ger två till tre stopp i praktiken. Och en bokeh vid 70 mm som är förvånansvärt vacker.

Tillsammans med D850 blev den min standardkombination för det jag fotograferade, mest landskap och människor på den tiden. Två genrer som ofta sägs behöva olika verktyg, men där 24-70:an klarar båda på en nivå som överraskar varje gång jag öppnar filerna i efterhand. Det är ett objektiv som inte tar plats i kreativiteten. Det bara levererar.

Det är muskelminne, förtroende, känslan av att verktyget och handen är samma sak.

En liten utflykt – och varför jag kom hem

Någonstans där började jag bli nyfiken på spegellöst. Fujifilm först, med deras färger och retro-känsla. Leica för pondusen och den övervägda fotograferingen. Sedan Canon när EOS R-systemet kom med R5 och R3 i professionella sammanhang.

Det var aldrig något fel på de kamerorna. R3 är en otrolig sportkamera, R5 en mästerlig allroundkamera, och Fujifilm gav mig en glädje i fotograferandet som jag hade saknat. Men något var alltid lite fel utan att man kunde sätta fingret på det.

Filerna såg inte riktigt ut som jag ville. Menyerna kändes som någon annans logik. Greppet, knapparna, sökaren, allt fungerade men inget kändes som hemma.

När Nikon till slut släppte Z8 blev det självklart. Och plötsligt insåg jag att jag inte behövde välja. Z8 för uppdrag som kräver det. D850 bland andra klassiker för allt annat och allt oftare för det jag verkligen vill fotografera.

Hur D850 + 24-70 står sig idag

Sensorn är fortfarande i absolut toppklass, samma generation som sitter i Z8. För landskap, porträtt och reportage finns det ingen meningsfull skillnad. Där generationsskillnaden märks är i AF:en vid kaotiskt rörelse, som handboll inomhus. Men för stillsam fotografering är D850:s 153-punkters modul fortfarande utmärkt.

Den optiska sökaren är något jag uppskattar allt mer. Konstigt, den objektivt sämre tekniken, men det är något med att se motivet med egna ögon istället för en skärm. Många pratar om "anslutningen" till fotograferandet med en DSLR. Jag förstod det inte förrän jag verkligen tappade den.

Köptipset – för den nyfikne

Om du är nyfiken på fullformat och vill ha proffsresultat utan att lägga vad en ny Z8 kostar, för kameran och ett Z 24-70mm runt 72’, är det här ett av de bästa råden jag kan ge. Leta upp en begagnad D850 med lågt antal exponeringar och para ihop den med en 24-70 f/2.8E VR. I bra skick, runt 22’ för båda.

Priserna varierar med skick, men det är fortfarande ett av de mest prisvärda sätten att få tillgång till en sensor i absolut toppklass. Kolla antal exponeringar, fråga efter originallådan, och köp helst från någon som kan visa testbilder. Om budgeten är stram fungerar 24-70 f/2.8G alldeles utmärkt, eller f/4-versionen som är lättare och mindre.

Man får ett system som klarar landskap i världsklass, porträtt med karaktär, reportage, bröllop, gatufoto, och även sport om man är beredd att jobba aktivt med tekniken. En kamera som inte kommer kännas omodern på tio år, för den var aldrig modern på det sätt som blir gammalt. Den var bara bra.

Och fler parhästar...

Det finns några par till som väntar på sin tur. Bland andra.

Pentax 645Z med 28-45 mm — mellanformat, för när bildkvaliteten ska vara absolut kompromisslös och tempot tillåts vara lugnt. En annan filosofi, en annan tidsupplevelse av att fotografera.

D700 med 24-120 mm f/3.5-5.6 D IF — min gamla trotjänare, som fortfarande har den där karakteristiska D3-sensorkänslan med en touch. Inte vassast, men något jag återvänder till när jag vill ha en mer filmisk ton.

FM3A med 45 mm f/2.8 P — den lilla, vackra pannkaks-kombinationen. En av de sista riktigt välbyggda mekaniska Nikon-kropparna, parad med ett objektiv som nästan försvinner. Film, naturligtvis.

F3/T med 105 mm f/2.5 AIS — titanutgåvan av en av de mest legendariska kamerakropparna någonsin, plus det objektiv som tog porträttet av afghanska flickan. Den ska egentligen inte säga något, men gör det ändå.

Z8 med 135 mm f/1.8 S Plena — den moderna sidan av samlingen. Plena är ett av de märkligaste objektiv Nikon någonsin släppt: skrytsamt skarpt, med en bokeh som är jämn och rund hela vägen ut i hörnen. Tillsammans med Z8 är det porträtt och stillsam reportage på en nivå där tekniken nästan blir genant, man måste bara komma ihåg att fotografera.

D5 med 300 mm f/2.8 — den klassiska sportkombinationen. D5 är fortfarande en av de mest pålitliga proffskropparna någonsin byggda, och 300 f/2.8:an är optik som man köper en gång och behåller. Tunga, snabba, ovillkorliga. När det måste fungera.

Z9 med 400 mm f/2.8 TC — flaggskeppet och drömglaset. Inbyggd 1.4x-telekonverter, så man får både 400 mm och 560 mm vid en knapptryckning. Z9:ans AF följer i princip allt som rör sig. Det är inte längre fråga om vad utrustningen klarar, det är fråga om vad jag klarar med den.

D200 med 28 mm f/1.4 D — den oväntade kombinationen. D200:s CCD-sensor med sin särskilda färgrendering, parad med ett av Nikons mest legendariska och eftertraktade objektiv. 28 f/1.4 D är ett objektiv som folk fortfarande pratar om i viskande ton. Tillsammans blir det något ovanligt, en kombination som är mycket mer än summan av sina delar.

Varje par har sin egen historia, sin egen plats. De ska få sina egna inlägg så småningom.

Avslutningsvis

Det finns en risk att man romantiserar verktyg. Att man tror att det är kameran som gör bilden. Det är det inte, det är ögat, tålamodet och valet att vara på rätt plats vid rätt tid. Men verktyg påverkar hur ofta man tar med sig kameran, hur ofta man höjer den, hur ofta man stannar upp för att titta. Och där spelar det en roll om kameran känns som hemma eller inte.

För mig gör D850 + 24-70 f/2.8E VR det. Den har gjort det länge.

← Till Landskap