En vecka i Skagen

Det finns platser man åker till för att se något särskilt, och så finns det platser man åker till för ljusets skull. Skagen är det senare. Här uppe på Jyllands nordspets, där landet smalnar av till en sandtunga och till slut tar slut, har konstnärer i över hundra år försökt fånga samma sak som vi for dit för: ett ljus som inte riktigt finns någon annanstans.

Det är jag som planerar våra resor. Det har liksom bara blivit så, och jag har inget emot det, tvärtom. Jag gillar pusslet. Jag utgår ofta från platser som passar mig som landskapsfotograf, ställen med ett ljus och ett landskap jag vill åt. Men en plats som bara fungerar för mig bakom kameran håller inte. Den måste fungera för hela familjen också: sevärdheter, utflykter, upplevelser av olika slag, och inte minst ett bra boende och bra mat. Hittar jag en plats som klarar allt det där, då vet jag att vi har en bra resa framför oss. Skagen var en sådan plats.

Skagen har jag länge velat åka till, känt som det är för sitt ljus och sina målare. För att få ihop semestern med allt annat passade det i år med en tidig tur, redan i juni. Det är en liten chansning. Så tidigt på sommaren är det inte säkert att det finns någon värme i luften, och man vet aldrig riktigt vad man får. Men vi hade tur. Prognosen visade klart väder hela veckan, runt tjugo grader och knappt en regndroppe, och så blev det. Lättare semester än så får man leta efter.

Århus på vägen upp

Vi bröt resan i Århus. Det är en bra första anhalt på väg norrut, stor nog att fylla en dag men lätt att röra sig i. Vädret var gråare här än vad vi sedan skulle få i Skagen, svalt och molnigt, men det gjorde inget. Vi gick i staden, åt gott och lät benen vänja sig vid att vara framme efter timmarna i bilen.

Århus är Danmarks näst största stad och har en helt annan rytm än Skagen. Den är ung, full av studenter, och blandar gammalt och nytt på ett sätt som är lätt att tycka om. Lunchen åt vi på Aarhus Street Food, en stor mathall med kök från hela världen under samma tak. Maten var bra, men det var stämningen som gjorde den, full av folk och liv, precis den sortens plats som passar en hel familj med olika smak. Vi tog det lugnt och sparade krafterna, för det var här uppe på Jylland som resan egentligen skulle börja dagen efter.

Hirtshals och in i Skagen

Andra dagen körde vi vidare norrut och stannade till i Hirtshals. Den ligger vid västkusten, en bit innan man når själva spetsen, och är mest känd som färjehamn mot Norge. Vi vandrade runt bland bunkrarna, de gamla tyska befästningarna från andra världskriget som ligger spridda i landskapet ner mot havet, och gick upp till fyren. Sedan blev det lunch och glass nere i byn innan vi fortsatte sista biten. Ett bra stopp för att sträcka på benen och få en första känsla för den karga västkusten.

Sedan rullade vi in i Skagen på eftermiddagen, stela i kroppen men nyfikna. Det första som slår en är husen. De gula, putsade fasaderna med vitkantade röda tegeltak följer en efter en längs gatorna, och färgen har ett namn: Skagengul. Den går tillbaka till slutet av 1800-talet, då husen målades i en varm ockra som klarade salt, blåst och starkt ljus bättre än vitt. Vi gick en första runda i gamla stan, hittade järnvägsspåret som löper rakt mellan husraderna, och åt en sen middag. Ibland är det bästa man kan göra första kvällen att bara låta platsen sjunka in.

Öknen, den begravda kyrkan och Sankt Hans

Den tredje dagen blev resans rikaste. Vi började vid Råbjerg Mile, Nordeuropas största vandrande sanddyn. Den rör sig några meter åt nordost varje år, driven av västvinden, och kommer en dag att passera vägen bakom den. Att klättra upp på kammen och se sanden breda ut sig åt alla håll är overkligt, nästan ökenlikt mitt i Danmark. Barnen sprang i sluttningarna, kastade frisbee, vräkte sig i sanden.

Därifrån vidare till Den Tilsandede Kirke, den tillsandade kyrkan, där bara det vitkalkade tornet sticker upp ur ljungen. Resten av kyrkan ligger begravd under sanden sedan 1700-talet, då flygsanden långsamt tog över och församlingen till slut gav upp och rev allt utom tornet. Att gå fram mot den genom dynlandskapet är som att närma sig något ur en saga.

På kvällen samlades vi nere på Sønderstrand för Sankt Hans den 23 juni. Det är en av de starkaste danska traditionerna: ett stort bål på stranden, en häxfigur i lågorna, och folk samlade i skymningen. Skagen Vippefyr, en rekonstruktion av Danmarks äldsta fyrtyp, tändes ceremoniellt. Eftersom solen går ner så sent här, runt kvart över tio, dröjer det innan elden verkligen lyser mot en mörknande himmel. Men när den gör det är det svårt att slita blicken därifrån. P.S. Krøyer målade samma scen på samma strand för över hundra år sedan, och man förstår precis varför.

Hamnen, staden och museet

Efter en intensiv dag tog vi det lugnare och ägnade den fjärde dagen åt själva Skagen. Vi började i hamnen. Skagen Havn är Danmarks största fiskehamn, och det märks. Trålare i alla storlekar, nät, lådor och den där blandningen av diesel och hav som hör en arbetshamn till. Auktionskajen byggdes nyligen om och breddades rejält, och på vardagar hålls fiskauktion tidigt på morgonen. En del av handelshamnen är avspärrad av säkerhetsskäl, men auktionshallen och den yttre vågbrytaren är öppna för alla. Vi gick längs piren, tittade på båtarna som gick ut och in, och lät barnen springa av sig.

Sedan rörde vi oss in i staden igen, tog del av Skagens Museum och dess konst, och lät dagen flyta. Skagen var länge en plats dit målarna sökte sig för ljusets skull, och att se deras verk på platsen där de målades ger en annan förståelse för vad de var ute efter. Resten av dagen blev en stadsdag i lugnt tempo, med tid att bara gå.

Långsam dag vid stranden

Den femte dagen blev den lugnaste, och kanske den vi minns bäst. Vi hittade ett gult hus som låg helt för sig självt, bokstavligen på stranden, med havet bara några meter bort. Det fick bli utgångspunkten för dagen. Vi klättrade på de gamla bunkrarna från andra världskriget som ligger längs kusten, åt vid en strandkiosk med grästak och danska flaggor som slog i vinden, och tog en lång frukost i solen utan att titta på klockan.

Det var den sortens dag som inte ser märkvärdig ut på papperet men som ofta blir den man bär med sig längst. Ingen plan, inget mål, bara hav och tid.

Grenen, och så hemåt

Sista dagen sparade vi det yttersta till sist. Grenen är spetsen, sandreveln där Skagerrak och Kattegat möts. De två haven slår ihop från var sitt håll och bildar en tydlig linje i vattnet, ibland med ett litet vitt bråk där strömmarna bryts mot varandra. Man kan stå med en fot i vardera havet, vilket barnen förstås var tvungna att göra.

Det blåste på, nordvästlig vind rakt in, så det gällde att hålla ordning på utrustningen. Men ljuset var rent och himlen öppen, en fin sista bild av Skagen att ta med sig. Sedan bar det hemåt. Man åker sällan ifrån Skagen mätt på platsen. Det är en sådan plats man redan på vägen hem börjar fundera på när man ska tillbaka.

Var vi åt

Mat är en stor del av en sådan här resa, och i Skagen blev det en blandning. Smörrebröd förstås, fisk så nära havet, men också en och annan italiensk kväll när suget kom. Här är ställena vi minns bäst.

Och en liten sak som följde med oss hem: vi köpte korv från Slagter Munch att ta med i kylväskan. Bra att ha på vägen söderut, och ett litet stycke Skagen kvar i frysen några veckor till.

Om du själv vill åka

Skagen ligger längst upp på Jylland och nås enklast med bil, eller med tåg ända fram via den lilla Skagensbanan från Frederikshavn. Bryt gärna resan på vägen upp, till exempel i Århus, så blir ankomsten mer avslappnad. Sommaren är högsäsong och vackrast, men också mest besökt, så bo gärna en bit från de mest centrala gatorna och var ute tidigt vid de stora sevärdheterna. Ljuset är bäst morgon och sen kväll, och vid midsommar har du nästan obegränsat med ljusa timmar att röra dig på.

Ta med kläder för blåst oavsett prognos. Vinden hör platsen till. Och ge dig själv mer tid än du tror du behöver. Skagen belönar den som saktar in.